psykotiskaoljud

Josefiné [hjärteregn] Emil

När får man sova?

Kategori: Allmänt, familj

Alwin är lite mer än 8 månader nu och han är inne i en separationsångestfas, oftast så får jag inte gå ut ur rummet utan att han börjar gråta. Jag får ångest när jag ska gå på toa och skickar över Alwin till Emil ..
På nätterna vaknar han en gång men är vaken i 1-2 timmar. Igår var han vaken mellan 5-7, jag höll honom vaken den sista tiden för det kändes onödigt att låta honom somna och sen väcka kl 7 för medicin. Så efter medicinen så somnade han, sen sov jag och Emil vidare också. (Emil har för övrigt varit sjuk i en vecka och har sovit hur mycket som helst. (inte alls bitter)).
Jag har tagit alla nätter, alla blöjor, alla nattningar, alla matningar. Allt. Fått alldeles för lite sömn. Varit så sjukt irriterad på Emil när han bara har sovit sovit och sovit. Jag vet att han har varit sjuk men han sov så överdrivet  mycket? Sov middag typ 2-3 ggr per dag och sov hela nätter.
Jag har aldrig varit såhär trött i hela mitt liv. Eller jo. När vi var inlagda på sjukhus och Alwin krampade en gång i timmen. Hela dygn. Jag sov ju ingenting. Och under en kramp så var en sköterska på rummet och jag försökte väcka Emil men hon sa att han skulle få fortsätta sova. Att en av oss behöver sova för att orka. Det var bara det att Emil fick ju sova hela tiden? Jag vaknade när Alwin krampa. Innan han krampa till och med, så jag fick sova med Alwin. Sen ammade jag också de tillfällen Alwin orkade. Jag fick aldrig sova ut på sjukhuset. Jag har inte fått  8 timmars sömn som jag behöver sen mitten av graviditeten.
Jag är bitter och blabla men jag skriver av mig här. Får ur mig all skit jag irriterar mig på som jag borde ta upp med Emil .. Men jag orkar inte. Han kommer bara säga att jag ska få sova i helgen. Men det går ju inte. 
Jag tar natten. Kl 7 ska vi upp. Sen behöver Emil vakna till så han ligger och kollar telefonen ett tag. Sen kan han gå upp med Alwin. Då är jag typ vaken. Och han vet att det tar hur lång tid som helst för mig att somna. Kan ta över en timme ibland. 
Men skit samma. Alwin sover nu och har gjort i 20 min, har jag otur så vaknar han om 10. Jag vill hinna spela lite. 
Ska försöka skriva oftare.
 
 

Gravid

Kategori: Allmänt, Fuck social fobi, Graviditet, autismspektrumtillstånd, familj, personligt, säkerhetsbeteenden

Jepp. Idag är jag gravid i vecka 18 (17+2).
Är nog lite därför jag inte har bloggat. Jag reagerade inte alls som jag trodde jag skulle göra när vi fick reda på det. Mådde så otroligt dåligt den första tiden. Var nog själva förändringen som som var jobbigast, men det var ju också oro och ångsest så fort jag tänkte att jag faktiskt måste gå igenom en förlossning! Hemska tanke. 
 
Den 2 augusti fick vi reda på det. På kvällarna hade jag känt en molande värk i magen under ungefär en veckas tid, jag brukar känna något i magen innan mens men det här kändes annorlunda. Gjorde inte mer ont än vanligt eller något, kändes bara annorlunda. Så på morgonen den 2 augusti gjorde tog jag ett test på morgonen som visa ett svagt plus. Trodde ju inte på det, tänkte att det var ett spökstreck som jag läst om. Emil sov/halvsov fortfarande så jag tog testet, väckte honom och frågade om det var ett streck eller inte. Han var för nyvaken så han trodde nog inte att det var det. Jag la tillbaka testet, la mig i sängen och började googla runt. När Emil var tillräckligt vaken och hade gått upp bad jag honom kolla på testet, och han tyckte också att det var ett svagt streck, men han trodde inte heller att det var på riktigt. 
Vi bestämde oss för att vänta 2 dagar, sen köpa nytt test och se. Det här var en söndag och vi skulle åka till Evedal och bada. Det gjorde vi också. Eller, Emil badade, jag satt på min handduk med kläder på och bara tänkte massa. Som jag alltid gör. Negativa tankar såklart. Det hjälpte inte att det satt en gravid tjej bredvid oss heller. Allting kändes bara så konstigt. Emil tyckte inte att jag skulle tänka på det eftersom vi faktiskt inte visste säkert än. Det kanske bara var fel på testet. Och jag visste ju det. Vi hade "försökt" länge och aldrig fått ett plus, varför skulle det vara på riktigt nu? Klart det är nåt fel på testet.
När vi åkte hem gick vi förbi apoteket i närheten där vi bor men det var stängt och jag blev jätteledsen. Ville ju veta. Men fick vänta till dagen efter.
 
Vi gick till Växjösjön, Emil ville springa men jag ville inte det, det kändes bara fel och konstigt att göra det om det var något i min mage, så jag satt och väntade på en bänk.
Det var ganska längesen nu och är inte säker på att jag kommer ihåg rätt, men jag tror att vi gick till apoteket när han var klar och köpte nytt test, ett clearblue denna gången för de är mer tydliga än RFSU. Så gick vi hem. 
På morgonen dagen efter gjorde jag testet och det visade ett starkt plus. Jag visade det för Emil och han såg glad ut samtidigt som det såg ut som att han inte trodde att det var sant fortfarande. Jag vet inte vad jag kände då. Blev nog ledsen, glad och orolig på samma gång. Dagen efter det ville jag göra ett test med veckoindikator så vi köpte det också och där stog det 2-3 veckor. 
Mitt PO och finsam var på semester så jag kunde inte kontakta någon av dom. Efter några dagar skrev jag på mina vårdkontakter och fick en tid bara två dagar senare hos en barnmorska på Växjö sjukhus. jag var så rädd innan. Mådde så himla dåligt. Var rädd för allt. Alla tankar var så himla stora och bara att träffa en barnmorska var hemskt. Jag trodde jag skulle behöva lämna blodprov och allt sånt också men det behövdes inte på första besöket. Hon räknade ut att de beräknade förlossningsdatumet var 2 april (senare ändrades det till 4 april, jag fyller år 5 april). 
Sen blev jag deprimerad. Den 10 augusti skulle jag börja jobba efter semestern, jag klarade av första dagen men jag var så ledsen hela tiden. Fick till och med gå in på toa och gråta. Kanske gick hem tidigare den dagen också. Jag kontaktade finsam och sa att jag behövde träffa henne så fort som möjligt, mejlade biblioteket dagen efter och sa att jag inte skulle jobba den veckan. Träffa nog finsam samma vecka också. Så berättade för henne. Och jag berättade hur jag mådde, hon sa att vi skulle avvakta med att säga till bibblan att jag inte ville jobba mer, tills jag var helt säker. Så det gjorde jag. Väntade på att må bättre, det hände inte. 
 
Jag trodde att jag skulle bli så himla glad. Bara glad, positiva tankar, älska barnet så fort jag fick ett plus, vara lycklig resten av livet. Istället isolerade jag mig mer, googlade hela dagarna om förlossningar, graviditeter, allt möjligt och såg bara det negativa. Slutade spela, städa, diska. Ingenting kändes som vanligt så det kändes inte alls bra att städa. Även om det verkligen behövdes och jag visste att jag skulle må så mycket bättre av det så kunde jag inte. Jag tvättade hemma när vi behövde, ville inte ens gå ner till tvättstugan. Jag har haft 1 städdag i veckan när jag byter lakan, diskar allt, dammsuger, torkar bord, viker tvätt. Allt sånt var borta nu. Ingenting kändes normalt eller bra. Jag låg i sängen och grät mycket. Kollade bara på TV och serier. När Emil var hemma var jag inte lika ledsen, dels för att jag mår bättre när jag är med honom, men också för att jag, alltid, undermedveten låtsas som att jag mår bättre än jag gör utåt. 
Det gör jag nu också, har nog alltid gjort det. Iaf med honom. Har skrivit att jag känt mig deprimerad och är jätteledsen och bara gråter, men när jag är med honom så ler jag, skrattar och skämtar. Jag gråter ju när han ser ibland men inte som jag gör när jag är ensam. Så jag tror inte han förstår hur dåligt jag faktiskt mådde då. Tror ingen gjorde det för jag sa inte allt. Det borde jag ha gjort ..
 
Jag mår bättre idag. Inte helt 100 vissa dagar, men betydligt bättre än innan. Tror det gjorde mycket att jag fick tillbaka rutinerna. Städdag, tvätta i tvättstugan (dock med Emil nu, aldrig ensam), byta lakan en dag i veckan. 
Jag jobbar inte. Är hemma hela dagarna och dör uttråkighetsdöden, men iaf. Vill ändå inte jobba på bibblan för det fanns ingen framtid där. Fanns ingen möjlighet till jobb eller lön så det kändes ändå ganska meningslöst. 
 
Det som oroar mig nu är:
Förlossningen: vaginal eller kejsarsnitt under narkos? Vaginal känns så himla läskigt med all smärta och allt som kan hända. Innan ville jag absolut bara ha kejsarsnitt under narkos, men har börjat tänka om lite. 
Ekonomi: finns folk med betydligt mindre pengar än vi har som klarar sig ändå men jag oroar mig iaf. 
Boende: vi bor i en etta med två katter. Känns otroligt trångt att en till liten människa ska bo här. + barnvagn att ha nånstans i lägenheten. Vi har ett litet förråd så vi funderar på att städa ut all skit där och ha som ett pytterum till bebisen. Emil har sina gitarrer där inne, och så står det en fåtölj, byrå och en hylla. Frågan är ju bara vart allt de ska stå. 
Den sociala biten: är en av sakerna som oroade mig mest. Att man MÅSTE gå i mammagrupper och prata med alla, man MÅSTE gå till lekplatser där alla andra är, man MÅSTE ha barnkalas. 
Jag tänker inte gå i nån mammagrupp. Lekplatser kommer vi/jag ju gå till men inte nödvändigtvis där alla andra är. Barnkalas är nog mest för dom vuxna känns det som. Iaf när dom fyller 1. Jag känner ingen i Växjö, är inte säkert att jag kommer göra det heller så det är okej om vi firar ensamma här hemma. Man MÅSTE INTE bjuda hem 15 ungar om man inte vill. Det är svårt att få in det i min hjärna. 
 
Vi har börjat kolla på barnvagn iaf! Har känts så stort men igår så satt vi (mest jag) och kolla runt lite. Har hittat en som båda gillar som fått bra betyg (beroende på vilka hjul man har?) som vi funderar på. Jag blev stressad och ville typ köpa en med en gång ifall vi inte hinner innan. Tänkte köpa ny först men nu vill jag nog ha en begagnad och de finns inte så himla många i Växjö området. Så jag grät en skvätt och Emil tyckte det var kul för det är ju hur lång tid som helst kvar (6 månader). Och i värsta fall, om vi inte hittar en begagnad så får det väl bli en ny ändå, även om det känns onödigt. Jag vill inte ha nån jag inte trivs med eller som jag tycker är ful för då kommer det bara bli ännu jobbigare att gå ut med den. 
 
Behövde verkligen skriva av mig. Känns lättare att skriva ner mina tankar än säga dom. 
(mina instagrambilder funkar inte nu ): och jag kommer skriva mer om all hjälp jag kommer få senare pga LSS som jag har rätt till).

Kategori: Allmänt, dåliga dagar, familj, spel, ångest

Jag orkar inte. Har haft nån slags ångest känsla i kroppen så fort jag är ensam. Emil har spelat mycket så jag har int haft nåt annat att göra än att ligga på soffan och känna den där ångesten.
Ont i huvet har jag också. Och det känns bara jobbigt att jobba imorgon igen, dels för att jag inte var där så mycket förra veckan och dels för att jag kanske mår såhär dåligt imorgon också. Jag vet inte.
I värsta fall så får jag väl åka hem tidigare. 
 
Har hittat massa Adventure Time kläder jag vill ha på en hemsida. 4 plagg blev över 800 spänn .. Och Emil hitta nyss Adventure Time - Explore the dungeon because I don´t know. Ett spel som vi har sett förut men jag har tydligen tyckt att det sett tråkigt ut. Men det gjorde det inte nu. Det finns på Wii U eller att köpa på steam. Till Wii kosta det 500:- vilket kändes väldigt mycket, det kostar 350:- på steam. Men jag gillar ju att ha fodralen .. Ville beställa kläder från Killstar också men det skulle också kosta massor. Skiter alltid i allting. Vill ha så mycket saker men köper inte ett skit. Tror att jag hamnar i Lyxfällan då .. Känns jobbigt bara att köpa en tröja.
 
Funderar på att flytta min blogg. Har sagt upp kontakten med 2 av 3 syskon. Blir bråk hela tiden och dom förstår ingenting. Vet inte om dom läser här och eftersom jag inte vill att dom sak få reda på saker om mitt liv längre så vill jag flytta bloggen. Ska prata med Emil om det sen.
Ska byta kattsand nu sen ska jag lägga mig. Har väldigt ont i huvet. Tror det är för den jävla jobbiga ångesten. Eller vad det nu är.