psykotiskaoljud

Josefiné [hjärteregn] Emil

Här kommer rädslan gamle vän

Kategori: Allmänt, social fobi

Det gick bra att gå på bio. Jag vågade dricka cola men inte käka nåt godis, men det gör inte så mycket. Filmer var asabra och så.
Sen gick vi hem och mös lite och så, på lördagen kom Emils pappa och hans bror för att hämta oss. Jag var så nervös innan och mådde dåligt så jag tog en sobril. Och jag blir så jävla trött av dem så jag somnade lite på vägen.
Första dagen gjorde vi inte så mycket. Käkade och så. Och då vågade jag äta med alla, fast de va nog mest för att det inte var så många. Jag, Emil, hans mamma och hans bror. Annars gjorde vi inte så mycket mer den dagen.
Andra dagen fick jag och Emil vara ensamma en stund, sen kom hans syster och hennes pojkvän också. Sen tror jag att vi åkte och handla med Emils mamma. Jag vågade inte äta med alla den dagen.
Tredje dagen gjorde vi inte heller så mycket. På eftermiddagen gick jag och Emil ner och bastade iaf, sen åkte vi till systemet. Vågade inte äta med alla den dagen heller.
Fjärde dagen var det julafton och jag oroade mig för middagen hela dagen. Vi satte klockan på 7 för att vi skulle kunna äta frukost innan de andra, men då kom hans bror och var i köket hela tiden typ. Asså jag mådde illa varje morgon när vi skulle äta så det gick typ inte. Men gjorde det ändå. 
Sen var Emil tvungen till att lova mig saker för att jag ens skulle tänka mig att käka med alla. Så han lovade att jag skulle få sån där 10 pack med burkcola och att han skulle ha 2 datorfria dagar (: 
Så jag ställde in mig på att jag skulle äta med alla. Iaf lite. Så jag gjorde det. Käka några köttbullar, några prinskorvar o en bit julskinka. Sen var det jävligt jobbigt också, för jag har börjat tycka att det är hemskt om min mage skulle börja kurra och att alla skulle höra det. Därför var det jobbigt om vi skulle sitta i vardagsrummet med alla där och de skulle spela eller nåt. Kunde inte sitta med så länge för att det kändes som att min mage skulle kurra. Så jag gömde mig inne i rummet vi sov i ganska ofta. Och då använde jag bolltäcket en del.
Men iaf, på kvällen skulle vi öppna julklappar och jag hade sagt till Emil att han inte skulle öppna sitt paket förrän båda hade fått våra, så att vi kunde öppna samtidigt, men det gick inte för tomten va konstig o ville att Emil skulle öppna sitt med en gång. Sen fick jag öppna också men jag tror inte att det var så många som kollade när jag öppnade. Kändes inte som det iaf. Men det var ändå jävligt jobbigt för folk kunde ha kollat.
Efter det gömde jag mig inne på rummet igen.
Senare så gick jag och Emil ut på en promenad som jag trodde skulle va vanligt lång, fast det var i en och en halv timme ..
Sen skulle Emil käka kvällsmat och han frågade hans pappa när han skulle köra hem oss dagen efter, så sa han att det inte skulle bli förrän på torsdag, och jag började gråta. Gick in på rummet, la mig i sängen och grät.
Men dagen efter pratade Emil med honom igen och sa att vi skulle tvätta på morgonen på torsdagen så vi åkte på onsdagen ändå.
 
Doris hade iaf jävligt kul. Käkade blommor och sånt. Tuggade på ljusen på granen så den fick åka ut på balkongen. Hittade en kruka som hon tyckte om att sitta i. 
 
Nu mår jag as illa igen, som jag gör typ dagligen nuförtiden.

Stupid me, to believe, I could depend, on stupid you.

Kategori: Allmänt

Imorse ville jag verkligen inte gå till min psykolog. Jag hade bestämt mig för att säga till henne att jag vill ha mer KBT än det som vi höll på med. Om jag ska vara helt ärlig så pratade jag med min PO om det häromdan, och Emil imorse. Och som vanligt så ville jag skjuta på det så jag slapp allt det jobbiga med att säga vad jag känner.
Men jag gick dit. Inte för att jag ville, utan för att Emil tyckte det. Då gör jag det.
Pratade lite om helgen först, sa att vi skulle på bio ikväll och att jag var nervös för det och så. 
Sen sa jag att när jag gick hos min förra psykolog så hade vi KBT, så undrade jag om det var de vi hade också, så sa hon att vi inte har det, utan hon lägger mer fokus på föräldrar och på hur mycket man påverkas av hur dem beter sig och sånt. Och hon pratade om att jag känner mycket ilska mot mina föräldrar och att det kan vara därför jag inte "vågar finnas eller synas".
Jag sa att jag hellre vill ha KBT för att det är ångesten innan jag ska göra något som jag vill bli av med. Så pratade vi lite om det och så, och hon sa att hon skulle höra sig för där efter någon som jag kan börja träffa. Men det blir sen i januari nån gång. Och hon vill fortfarande träffa mig om jag byter och sånt. 
 
Sen frågade jag om jag fick ta ut mina journaler som min förra psykolog skrev, så kollade vi med sekreteraren och så. Man måste tydligen skriva brev till dem först och sånt .. Så det ska jag göra sen eller nåt. Kanske när vi kommer hem.
 
På vägen hem köpte jag två bläckpennor för Doris leker bort dem andra hela tiden .. Och jag har börjat skriva lite och så. Kommer nog inte gå så bra denna gången heller men ändå.
 
Efter jobbet ska Emil handla, sen ska vi vara hemma några timmar, typ packa och sånt, sen ska vi till bion. Och det är snart imorgon. Fuck.
 
 

I was never grateful, that's why I spend my days alone. I'm forever black-eyed, a product of a broken home.

Kategori: Allmänt, personligt, social fobi

Allt är så himla orättvist hela tiden. Hittar bloggar som är skrivna av folk med social fobi, och det går mycket bättre för alla hela tiden. Och när de står tips på vad man kan göra i vissa situationer så står det väldigt ofta: smsa en kompis. Jag har inga kompisar pga min sociala fobi.
Jag kan smsa Emil, men det är inte alltid han kan prata för han jobbar.
Jag kan smsa mina syskon, men jag vill inte vara den som hör av sig först hela tiden. 
Jag har inte pratat med min pappa sen i oktober eller nåt tror jag, och ärligt talat så vill jag inte det heller för han pratar bara om sig själv hela tiden. 
Det är dem jag har. Jag har inga knep på att fungera i alla jobbiga situationer. Jag har mina säkerhetsbeteenden och det är allt.
Man ska alltid utsätta sig för det man är rädd för. Ärligt talat så har det ju blivit lite bättre, speciellt vissa dagar. Jag betalar hellre med kort nu än med kontanter som det var innan. Och jag klarar av att gå till affären, men jag vill ju helst sminka mig och så innan för jag är så jävla ful.
Vissa dagar måste Emil betala för mig för att jag inte vågar. Då sätter jag in pengar på hans konto senare. Och det känns ju lättare att utsätta mig för att betala i kassan än att åka och träffa Emils familj.
 
Just nu mår jag jävligt dåligt. Imorgon ska vi på bio. På lördag åker vi till Emils föräldrar. På nyår kommer Emils kompisar hit och nyss fick jag reda på att en av dem tar med sig sin tjej. Det första jag kände när han sa de var panik. Jag vet inte om det är panikångest jag får. Det känns konstigt i hjärtat, denna gången var det ingen hjärtklappning, det bara kändes annorlunda. Typ kallt. Och det åker vidare ut i mina armar och sedan släpper det. Precis när det släpper får jag tårar i ögonen. Det jag tänker är hur jag ska kunna klara det här utan att svimma eller dö. 
Hur ska jag kunna fly från det här? Så kommer jag på att jag inte kan det för jag tvingar mig själv hela tiden. Även om jag inte vill så gör jag det. Iaf såna här saker.
Jag hade kunnat välja att inte åka med till Emils familj, men jag tvingar mig själv för annars är jag mer konstig. Man kan ju inte vara ensam på julen. Enligt alla andra. Jag bryr mig inte särskilt om julen. Tycker mest att musiken är töntig och det känns så jobbigt och äta konstiga saker mer massa folk man träffar 2-3 gånger per år. 
Jag vet inte vad jag ska göra för att bli bättre. Jag tvingar mig själv, men det känns ändå lika jobbigt nästa gång för det här är ingenting jag kan träna på dagligen. Det är inte som att betala med kort. Detta måste jag träna på nån gång då och då, och då hinner jag känna hur jobbigt det kommer bli nästa gång.
Jag kommer inte känna mig lugn eller lättad förrän vi är på väg hem. Då kommer jag känna mig glad igen. Kanske några timmar, om jag har tur. Sen måste jag tänka på nyår. Hur ska jag bete mig då?
Det kommer hit 3 killar. Jag tycker inte om killar. De är värre än att vara med tjejer. De känns inte lika förstående. Vissa gör ju det, men långt ifrån alla. 
De säger att de förstår, men det gör ingen som inte vart med om det själva. Och det känns ändå som att det är värre än jag förklarar, för jag försöker få det att låta lättare än vad det är, men det är det inte. Det är så jävla svårt.
 
Det är inte bara hjärtklappningen, oron, magontet, huvudvärken, den spända kroppen, ångesten, förtvivlan, det är känslorna som är utöver det. Jag blir ju så ledsen. Jag kan bli ledsen när vi sitter där runt bordet och vi ska fika. Alla tar för sig, pratar, ler. Någon frågar om jag vill ha kaffe, jag känner att jag inte vill för då måste jag ta mjölk och socker, och då slösar jag på deras mat, och jag tar för mycket socker, och jag säger nej tack. Så säger personen: är du säker? Så nickar jag och jag blir så ledsen för jag inte ens kan dricka kaffe. Och personen frågar om jag är säker. Jag är inte säker. Jag är så jävla osäker jag kan bli.
Jag kommer aldrig bli som en vanlig människa som fungerar normalt. Jag är inte en sån människa som kan dölja, skämta, eller skratta bort det heller när allt blir så himla jobbigt.
Jag rodnar, jag kollar ner i marken, pillar på mina fingrar, min tröja, vad som helst. Och hela tiden ser jag människor som skämtar bort sin osäkerhet, men jag har ingen aning om hur man gör det. Då känner jag mig ännu mer malplacerad. 
 
Jag har inga vänner. Jag måste inse att jag aldrig kommer få det heller. Alla lämnar mig. Jag är så himla jobbig för jag är så blyg. Min storasyster har sagt till mig flera gånger när det är saker jag inte vågar göra: men försök, sluta vara så blyg, det är inte så farligt. För mig är det farligt. Jag kan inte sluta vara jag, jag kan inte sluta vara blyg. Hade jag kunnat så hade jag valt det för längesen. 
Jag är jag och jag kommer alltid vara sån här.
Jag har inga vänner och jag kommer aldrig få några heller.