psykotiskaoljud

Emil var hemma sjuk i måndags och tisdags och jag är ensam hemma idag. Blir så tomt. Och tråkigt. Även om vi bara låg på soffan och kolla på nästan hela första säsongen av The Flash på två dagar så har jag så jävla tråkigt när jag är ensam och gör samma sak .. 

Dom ringde från Babyproffsen igår och sa att våran vagn har kommit, så Emil ska ringa dom 1 dag i förväg och säga att vi kan hämta den så att dom hinner montera upp den. 

Så skönt att det mesta är klart nu. I helgen köpte vi de sista kläderna till bebis, har inte köpt så mycket i dom första storlekarna för vi vill se hur stor han är först. Onödigt att köpa massa grejer om det inte passar. Men i helgen köpte vi iaf 2 pyjamasar (så man slipper dra på byxor), 2 par strumpor som vi inte har nån aning om vad dom har för storlek första tiden?, en mössa och en tunnare overall han kan åka hem i om det skulle vara kyligt i april. Vilket det lär vara.

Vi har även packat BB-väskan, godis, dricka, förlossningsbrev, amningslinnen, tandborste .. Och vi tvättade bebisens kläder vi köpte i helgen igår så nu ska vi bara packa ner dom. 

Vi beställde även saker från jollyroom igår, spjälskydd, babygym & sophie the giraffe. Glömde dock babynest så det är nog det enda som fattas just nu.

I helgen gick vi till City Gross och köpte blöjor, våtservetter & modersmjölkersättning om amningen inte skulle funka. Skönt att ha hemma också ifall det skulle bli nåt problem.

 

Det var så skönt, igår när jag vakna så vakna jag glad. Riktigt glad. Sov hela natten, från kanske 23 till 8:15. Vaknar annars alltid mellan 04:40 och 05:20. Men fick sova igår. Och vaknade så glad, längtade tills bebis är här, tänkte på saker vi ska göra, promenader, sitta ute med bebis och käka glass till sommarn, bara massa mys med bebis. Och det höll i sig längre än det brukar, dom där känslorna. 

Jag är så himla rädd för förlossningen. Så rädd så att jag inte längtar tills när han är här för jag har svårt att tänka mig hur det är efter förlossningen. Jag tänker bara på smärtan, allt det jobbiga med en ny situation, sjukhus, träffa och prata med människor, själva grejen att jag ska krysta ut en unge. Är rädd för att jag inte ska våga då, pga mina diagnoser, att jag håller igen pga dom. Är rädd för att skita på mig, vem vill det framför sin pojkvän och massa okända människor? Folk säger att man inte tänker på det i stunden men jag är inte som folk. Jag tänker på allt det där som gör mig rädd. 

Vill inte gå på möten längre för min mage har börjat krångla, kan börja kurra jättehögt och pinsamt och jag tänker ju på det när jag väl är på möte. För det är ju då det är jobbigt. Man tänker inte på jobbiga saker när dom inte är jobbiga, men när det känns jobbigt att det skulle kunna hända nu, då tänker man ju mer på det.

 

Jag är också rädd att det ska bli ur akut kejsarsnitt, eller vanligt kejsarsnitt. Alltså. Jag är rädd för vaginal förlossning också. Jag vill inte ha något av det. Jag vill bara att bebis ska komma ut. Utan smärta, nålar, blod, spya, bajs. Allt det där jobbiga. 

Jag är rädd för smärtan, den som alla säger går över när bebis ligger på ens bröst, men sen ska man ändå krysta ut moderkakan, barnmorskan ska klämma på magen och hålla på. Folk säger att det gör ont, samtidigt som dom säger att smärtan går över när man får bebisen?

Sen ska man amma och det gör ont, sen ska man gå och det gör ont, gå på toa gör ont, man blöder i flera veckor senare. Jag fattar inte. Smärtan går ju inte över. 

Är rädd för att om jag nu vill ha kejsarsnitt så kommer dom säga att det är försent. Såklart. Är rädd för att vara dum mot Emil vilket jag garanterat kommer vara. När jag har ont blir jag sur/arg och säger dumma saker. 

Är rädd för allt.

Alla säger att jag inte kommer vara det då men dom vet inte hur jag är.