psykotiskaoljud

Blev himla ledsen förut. Kolla på Bones och började gråta. Mitt liv är meningslöst. Mina dagar är meningslösa. Jag har inga intressen. Ligger bara i sängen och väntar på Emil men när han är hemma håller han ju på med sina intressen. Jag har ingenting. Ingenting som får tiden att gå. Jag hatar mig själv. Jag hatar att jag inte har nåt och jag hatar att jag inte fixar det själv. Jag vet inte vad jag vill.

 

Imorgon ska jag till finsam. Jag gillar inte min kontakt där så mycket. Ibland är hon snäll men ibland är hon bara störande och säger dumma saker. 

 

Om jag inte hade haft en sån störd personlighet, om jag var som en vanlig människa som kunde ha kompisar, då hade jag inte stått ut med mitt liv. Det är så otroligt meningslöst. Jag har Emil. Det är allt. Jag har inga vänner, vill inte kalla min familj för familj längre. Jag har ingenting. Ingenting jag gör betyder något. 

Jag stör inte Emil när jag är ledsen heller. Jag tycker att jag är taskig om jag ska störa honom med mina tårar när han spelar med folk och har kul. Jag är bara ivägen. Han säger att jag inte är det men jag vet att jag är det. 

Tänk dig in i mitt liv. Vakna på morgonen, inte känna hopplösheten riktigt än, den kommer senare. Ligg kvar i sängen och sätt på Bones, ligg och kolla på det en stund, gå sen upp och gö frukost. Jag mår fortfarande bra. Ät frukost och kolla på Bones (nu förtiden, annars kollar jag på nåt annat men just nu har jag fastnat för den serien), drick kaffe. När du har ätit klart och kollat klart borstar du tänderna, sen kanske du diskar eller nåt. Sen är du klar med det, orkar inte göra nåt nu så kollar på ett till avsnitt av Bones, samtidigt som du kollar på det så känner du meningslösheten komma smygande. Kollar på klockan, 6-7 timmar kvar tills <3 kommer hem. Vad ska jag göra? orkar inte göra nåt. Borde städa. Jag vill inte vara den enda som städar i denna lägenheten. Behöver diska mer, men orkar inte. Jag vill inte vara den enda i den är lägenheten som diskar. Kolla mer på serier, mitt liv är meningslöst och <3 kommer tycka att jag är lat för jag inte städar. Gå på promenad? Ja, en liten stund, försök tänk på annat (kan inte tänka på annat). 

Känns jobbigt att gå ut. Ser jag okej ut i håret? Behöver jag gömma mitt hår under en mössa? Hur ser jag ut i ansiktet? Vad kan jag ha på mig så folk inte kollar för mycket? Träningskläder och en lång jacka, om jag har mina träningsbyxor vill jag inte ha en tröja som slutar ovanför rumpan för då kanske folk kollar på den. På med skor och hölurar och går ut. Ser en människa, kollar ner i marken tills h*n gått förbi, kollade h*n på mig? Ser jag konstig ut? Har jag nåt i ansiktet? Försöker tänka bort det.

 

Mina skor låter, jag hör det mellan låtarna, det får folk att kolla. Kolla inte på mig jag är ful. Ungdomar skrattar åt mig för att jag är så ensam. "kolla, hon har inga vänner, vilken jävla tönt. Kan man se ut så? hon borde gå hem och lägga sig". 

Kolla ner i marken så fort du ser människor. Råkar du få ögonkontakt med någon så kolla snabbt bort, jag vill gömma mig under luvan men folk kanske tror att jag försöker se tuff ut. 

Om någon glor så glo tillbaka. Hatar när folk glor. Vissa gör det så öppet också. Ger mig en bitch blick så jag ger en tillbaka. 

Jag måste hem och gömma mig. Jag borde inte gå ut. Alla kollar på mig och alla tycker jag ser konstig ut, jag har konstiga kläder, konstigt hår, konstiga piercingar. Jag måste hem och gömma mig. Jag blir inte trött av själva promenaden, jag blir trött av mina tankar. Av att jag ständigt ska tänka på vad folk tänker om mig. 

 

Jag säger inte allt det här till någon. Jag säger det jag tror räcker, ingen orkar ju lyssna så länge på mig. Och folk som inte har det som jag förstår inte. Dom säger bara att jag ska sluta tänka som jag gör. Det är som att jag skulle säga till dom att ändra sin längd, gå ner 10 kg tills imorgon, ha inte en positiv personlighet. 

Ingen förstår och jag har ingen att prata med.

Jag vet att det inte är någon som läser det här, ändå skriver jag det. Jag vet inte varför. Jag hatar mig själv.