psykotiskaoljud

Orden låter bra i mitt huvud men det känns fel att skriva ner dem.

Det känns inte som att andra läser samma saker som jag skriver. De känns inte lika sant i deras huvud som i mitt.

Jag är ensam. Så jävla ensam.

Jag har valt min ensamhet själv för man kan inte lita på människor.

Emil är den enda jag har, den enda jag litar på.

Jag har försökt lita på andra människor, men det går inte. Inte ens sin egen familj kan man lita på.

 

Man ska inte förvänta sig saker, man ska inte tro och man ska inte hoppas. Då kommer besvikelsen som en käftsmäll och du blir lika förvånad varje gång.

Jag blir inte förvånad längre.

Jag är van.

 

Jag kan sitta och klaga på människor, men det får jag egentligen inte. Eftersom jag valt min ensamhet själv så får jag skylla mig själv. För varför skulle någon annan ta kontakt med mig? Klart att det alltid ska vara jag som tar kontakt. Klart att det alltid ska vara jag som ska göra det svåraste som finns i hela världen.

Medan andra tycker att det är lättare än vad jag gör, då ska de ändå vara jag som ska göra det.

Fattar jag inte det?

Ingen kommer ju göra något för min skull.

Herregud, varför skulle någon göra det?

Inte ens min egen pappa gör det.

 

Jag ska inte klaga på att jag är ensam när jag valt det själv, men när ingen annan ens försöker få mig på andra tankar, är det då inte självklart att jag fortsätter övertyga mig själv om att det är bättre att vara ensam?

 

Man kan inte lita på någon.