psykotiskaoljud

Nu börjar det bli bättre här hemma. Alwin kan sova i sin säng på dagen och han äter som en häst. Han var på förskolan onsdag, torsdag förra veckan och det var jobbigt för honom. Men jag ville ändå ha honom där för jag tänkte att det kanske är rutinerna han behöver. Antibiotikan har hjälp så han har inte ont i örat längre. Inte som man märkt iaf. Han är piggare och gladare och leker mer. Det jobbigaste just nu är nappen. Han har den HELA tiden och han kan knappt vara utan den. Bara när han äter. Så det blir inte lätt att sluta med den. Tänker inte sluta helt men vill att det ska vara som innan när han bara hade den när han sov eller var ledsen. Nu går han mest omkring och tuggar på den hela tiden, använder den knappt som napp längre, bara en tuggleksak.

 

Vissa morgnar vaknar han 3:30. I söndags gjorde han det och Emil var småförkyld så jag mådde piss. Alltför ofta känner jag att jag vill bort. Bara bort. Vara ensam. Jag vill inte att Alwin ska vara såhär mammig som han är nu. Jag vill att han ska kunna tröstas av Emil. Jag vill kunna duscha utan att han bryter ihop. Jag kan knappt gå på toa för då skriker han och letar efter mig.

Vi har bestämt att bara dom två ska åka till Alwins farmor snart men vettefan om det blir av. Jag vill åka iväg ensam också. Till Gbg. Får se när det blir.