Eftermiddag
Eftermiddag=ångest.
Jag mådde bra imorse, såg fram emot att få saker gjorda och så. Men nu när jag har gjort allt så mår jag sämre. Känner mig så jävla dålig hela tiden.
Samtidigt som jag vill göra saker så orkar jag inte. Jag vill inte gå ut idag för det snöar som fan, jag kan inte plugga nu för jag ska vänta till Emil kommer hem, för jag behöver hjälp. Jag behöver inte städa. Så det brukar alltid sluta med att jag sover en timme, sen är jag seg resten av kvällen så jag inte orkar göra nåt. Hur ändrar man på det?
Jag gör ju saker på förmiddan för att det är då jag mår bra. Annars orkar jag inte.
Nu skulle jag vilja att Emil kunde vara ledig en vecka, så vi bara kunde umgås massa. Kolla på filmer, käka godis, laga god mat och mysa. Inte ha några krav, ingen ångest.
Längtar tills jag har lov. Få vara med mina syskon, mysa med min systerdotter, leka med dolly.
Med pappa vet jag inte. Saknar ju inte honom. När jag var liten sa han att jag var hans favorit. Jag vet inte varför ..
När jag bodde hos Tina åkte jag till honom ganska ofta för att hon drack. När jag bodde hos honom bråkade vi ungefär hela tiden. När jag flytta till kungälv kändes det som att han slutade bry sig mer och mer. Jag ringde honom, jag gick hem till honom, det tog 5 min att ta bilen från honom till mig, det tog över en timme för mig att gå till honom. Ändå gjorde jag det.
Det tog några månader innan han kom till mig för att ta den fikan han hade lovat skulle bli av snart.
Nu när jag bor här är det jag som ringer. Han ringde för ungefär 2 veckor sen, och då hade vi inte pratat på kanske 3 veckor. Han va förvånad över att jag inte ringt och så. Varför är det ingen som fattar att jag inte vill höra av mig hela tiden? Jag vill ju att de ska bry sig också. Hur kan det vara svårt att förstå?
Jag orkar inte skriva på boken. Jag skriver om händelser som var jobbiga, vilket leder till att jag blir ledsen, sen orkar jag ingenting. Ligger bara och gråter. Och jag har inte den där skrivinsperationen längre. Har märkt det här också. Skriver ju mest vad jag gör om dagarna och så. Det är väldigt jobbigt.
Det är ju någonting som jag tyckt om att göra i flera år. Det har vart en slags ventil för mig. Genom att skriva fick jag ut mina känslor och tankar. Nu vet jag knappt vad jag har för tankar förutom oron jag hela tiden känner.
Jag får små saker att bli jättestora saker.
Igår t.ex. skrev Emil hej <3 istället för hej älskling <3
Det var när jag var på väg att möta honom. Asså tankarna som gick igenom mitt huvud .. Jag trodde han var sur på mig, arg eller ledsen. Jag trodde att han inte ville vara med mig, att han skulle göra slut, be mig flytta. Ärligt talat, det är inte normalt?
Han frös om fingrarna bara, därför han inte skrev älskling. Men varför gör jag så stor grej av det?
Jag förväntar mig alltid det värsta. Ibland kan det vara bra, för då blir man inte lika besviken sen. Som med Tina. Jag tror inte att hon kommer sluta dricka. Om hon slutar så blir jag ju gladare. Om hon aldrig slutar så har jag förberett mig på det i flera år. Då blir det ju bara "aah, men det var ju inte oväntat".
Men i affärer och så tror jag att de ljuger om priser. Jag får för mig att saker kostar mer än det gör, att jag inte ska ha råd att betala. Sen kommer de där konstiga tankarna igen. Tänk om jag inte har råd? Då kanske jag aldrig får komma dit igen. De kanske portar mig från butiken. Hur ska jag då kunna köpa bröd och mjölk och sånt?
Jag är så överdriven ..Jag vet inte hur man ändrar på det. Det är vardag för mig och har varit så så länge jag minns. Det händer flera gånger om dagen också, beroende på vad jag ska göra.
Shit va mycket det blev nu. Fick visst lite inspiration. Nu blir det sängen ..
