psykotiskaoljud

Jag vill ha utredningen nu. Håller på att googla massa om AST men det är så svårt att verkligen förstå vad det innebär. Psykologen förklarade inte så bra heller, och jag vågar inte fråga mer än nödvändigt för då är jag jobbig. 

 

Jag har känt mig nere sen igår kväll. Doris hoppade in bakom en hylla hon inte får vara bakom. Har försökt med allt för att få henne att sluta. Har stoppat in massa handdukar där för att hon inte ska komma in, de gör hon ändå. Sprutar vatten på henne när hon gör vad som helst som hon inte får, då blir hon ledsen och springer iväg, men hon gör ändå om samma sak igen. Jag har lagt citron där också, och det har funkat lite, men hon går ändå dit. Ingenting hjälper.

Så fort jag ser henne göra nåt hon inte får så skriker jag nej. Det blir så automatiskt. Hinner inte ens tänka efter. Jag gjorde det igår med, och då sa Emil till mig att jag inte borde skrika på henne för att grannarna kanske hör, och hon lyssnar inte ändå.

Jag vet inte varför, men jag har varit ledsen sen han sa det. Jag har liksom provat allting, men ingenting funkar. Och jag blir så jävla irriterad på henne så jag skriker bara nej med en gång. Det bara blir så. Jag kan inte hjälpa det. Och nu ska jag inte göra det längre. Vad ska jag göra istället? Om inget annat heller hjälper? 

Jag skriker ju för att hon är så jobbig när hon gör om samma saker hela tiden som hon inte får göra. Jag blir irriterad och vet inte vad jag ska göra. 

Och bara för att han sa det så hatar jag mig själv för att jag gör så mycket fel hela tiden. Jag är inte som andra. Jag kan inte bara "tänka bort de" om jag gjort fel. Jag tänker på det i flera dagar eller veckor, beroende på vad det är. 

 

Efter att han sa det så var jag tyst typ resten av kvällen. Svara bara när han sa nåt. Jag försökte komma på vad det är för fel på mig. Varför gör jag inte rätt hela tiden? Vad har jag gjort för fel? Är det konstigt att jag skriker på henne när hon gör mig så irriterad? Vad skulle en normal person göra? Gulla med henne? Mysa med henne? Skita i henne? 

Jag har provat allt det också så jag har verkligen ingen aning om vad jag gör för fel.

 

Förresten så skulle vi vara hos Emils föräldrar på julen, med alla hans syskon och så. Nu är det ändrat. Jag hatar när folk ändrar saker. Nu kanske vi ska vara i gbg istället, hos Emils bror. Men det är inte heller säkert för vi har ingenstans att ha våra katter då. Men jag vet varför jag hatar när planer blir ändrade nu, det är för att jag har AST och då är det normalt att man tycker att det är jobbigt.

Som när vi var i skåne på kalas förra helgen. Vi skulle egentligen åkt dit på söndagen, och jag kände mig till och med glad över att åka dit. Sen ändrades det till lördagen och jag blev så ledsen. Jag kände bara att allt skulle bli så jävla jobbigt. Jag blev ledsen, arg, besviken. Jag kände bara att jag ville stanna hemma. Jag såg inte alls fram emot det längre. 

Men vi åkte dit iaf. Och eftersom vi hade bytt dag, ville jag iaf ha exakta tider. Vi skulle ta tåget vid 10, vara framme vid 12, Emil sa att vi kunde ta 16 tåget hem, för jag hade sagt innan att jag inte ville vara där så länge. Men sen tog vi inte 16 tåget, vi tog 18 tåget.

Jag satt och kollade på klockan och väntade på att den skulle bli 16, sen sa jag det till Emil, så sa han att vi skulle stanna längre för dom ville fika. Jag blev ledsen inombords och jag fick tårar i ögonen, fast det visade jag inte. 

 

Det är ganska intressant nu efter att jag fått diagnosen att det ofta är såhär, och nu vet jag varför. När jag rökte så var jag tvungen till att dricka 2 koppar kaffe på morgonen och ta 2 cigg. Jag ville inte ha frukost. Det var för att jag inte BRUKADE äta frukost. Jag vill ha allt som vanligt hela tiden, inte ändra på saker. Nu måste jag fortfarande dricka kaffe på morgonen, förutom när jag får för mig att sluta. Annars är jag rädd för att må dåligt. 

 

Idag ska jag till bibblan med mitt personliga ombud. Ska se om jag vågar fixa lånekort. Eftersom jag känt mig nere så är det inte alls säkert .. Men ska inte möta henne förrän 16:15 så är ett tag kvar.

Idag ska Emil börja träna också, på gym. Sötpaj.

 

Har inte ringt min far än, om diagnosen. Vet inte vad jag ska säga ..