psykotiskaoljud

Idag pratade vi om massa saker. Känns konstigt att hon har blivit bättre. Vi pratade lite om den bubblan som vi prata om förra gången, sen om mina tankar jag får när jag ska gå ut eller när jag är ute och går. Jag ska försöka skriva så lättförståeligt som möjligt, mest för mig för att jag verkligen ska förstå. 

När jag möter folk ute så kollar jag ner i marken. Jag gör det för att jag inte vill att dom ska se mig, för när dom ser mig så tycker dom att jag ser konstig ut = dom skrattar, fnissar.

Det hon pratade om idag var att jag, på nåt konstigt sätt, undermedvetet, inte tror att dom skrattar åt mig som jag tror. Jag tror att det är för kläder jag har på mig, mitt smink eller vad som. Undermedvetet så tror jag att dom skrattar åt mig för att jag är en dålig människa och jag förtjänar inte att leva.

Hon förklarade på nåt sätt .. När mina föräldrar gjorde som dom gjorde mot mig, svek mig, valde bort mig, så har jag fått det inpräntat i mig. Att jag inte förtjänar lika mycket plats som alla andra människor. Dom valde ju bort mig av en anledning och enligt mig är det för att jag är dålig, dom tyckte inte om mig, alkohol var till och med bättre än mig. 

Jag är alltså rädd för att folk ska se mig som den dåliga människan mina föräldrar gjorde. Eller som jag tror att dom gjorde. Därför får jag inte ta lika mycket plats, jag får helst inte synas, för jag är ju en dålig människa. En sån som inte förtjänar andras blickar eller uppmärksamhet.

Hon pratade också om att jag inte vill att dom ska se min frustration. På nåt sätt?

Hon sa att när Tina började dricka, och jag inte kunde få henne att sluta, så blev jag ju arg och förbannad. Det är inte konstigt. Men ibland (jag har inte ens sagt det till henne) så blev jag rädd för mig själv när jag blev arg. Jag blev rädd för att jag inte visste hur långt jag kunde gå med min frustration. Jag har slagits pga den. Jag har blivit rädd att folk ska se den, eller nåt? Det var det här jag inte riktigt fatta. Därför jag försöker skriva ner det, för att komma på ..

 

Jag tolkar det som: jag har blivit rädd för att min frustration ska bubbla över och att folk ska se den. Jag vet inte om hon menar att jag är rädd för att jag ska slå nån? Hann inte prata mer om det heller .. 

Jag kan inte bli kompis med Emils kompisar för då ser dom vem jag egentligen är. Dom ser att jag är den där oönskade människan som inte ens mina föräldrar ville ha. 

Så om inte dom ville ha mig, varför skulle då nån annan vilja det?

 

Vi pratade lite om det där med självmord också. Att jag tänker på det. Jag kom på en sak när jag satt där, när jag har tänkt så, och det är när jag tänker på skolan. Det är ingenting jag kan hjälpa, dom tankarna bara dyker upp; det spelar ingen roll om jag inte går i skolan, jag kommer ändå dö. 

Har inte tänkt särskilt mycket på att jag tänker så. Har inte ens reagerat. Det är vanliga tankar för mig. Det är också efter mina föräldrar. Dom har gjort mig sån. Dom ville inte ha mig, dom tyckte jag var dålig, jag dög inte som deras dotter, så varför skulle jag duga till nånting överhuvudtaget?

 

Hon sa också att det är bra att jag tänker på såna här saker. De kan hjälpa mig att bli av med det eller vad man ska säga. För jag har ju aldrig tänkt på det på det här sättet, allting jag gör har varit naturligt för mig. Men det finns en orsak bakom till varför jag har den här bubblan och inte vågar släppa folk inpå livet. Så nu ska jag försöka komma på vad det är.

Hon sa också att jag ska försöka komma på vad jag tänker att folk tänker när dom kollar på mig. Och vad jag tänker när jag ska ut och göra nånting.