psykotiskaoljud

Allt är så himla orättvist hela tiden. Hittar bloggar som är skrivna av folk med social fobi, och det går mycket bättre för alla hela tiden. Och när de står tips på vad man kan göra i vissa situationer så står det väldigt ofta: smsa en kompis. Jag har inga kompisar pga min sociala fobi.

Jag kan smsa Emil, men det är inte alltid han kan prata för han jobbar.

Jag kan smsa mina syskon, men jag vill inte vara den som hör av sig först hela tiden. 

Jag har inte pratat med min pappa sen i oktober eller nåt tror jag, och ärligt talat så vill jag inte det heller för han pratar bara om sig själv hela tiden. 

Det är dem jag har. Jag har inga knep på att fungera i alla jobbiga situationer. Jag har mina säkerhetsbeteenden och det är allt.

Man ska alltid utsätta sig för det man är rädd för. Ärligt talat så har det ju blivit lite bättre, speciellt vissa dagar. Jag betalar hellre med kort nu än med kontanter som det var innan. Och jag klarar av att gå till affären, men jag vill ju helst sminka mig och så innan för jag är så jävla ful.

Vissa dagar måste Emil betala för mig för att jag inte vågar. Då sätter jag in pengar på hans konto senare. Och det känns ju lättare att utsätta mig för att betala i kassan än att åka och träffa Emils familj.

 

Just nu mår jag jävligt dåligt. Imorgon ska vi på bio. På lördag åker vi till Emils föräldrar. På nyår kommer Emils kompisar hit och nyss fick jag reda på att en av dem tar med sig sin tjej. Det första jag kände när han sa de var panik. Jag vet inte om det är panikångest jag får. Det känns konstigt i hjärtat, denna gången var det ingen hjärtklappning, det bara kändes annorlunda. Typ kallt. Och det åker vidare ut i mina armar och sedan släpper det. Precis när det släpper får jag tårar i ögonen. Det jag tänker är hur jag ska kunna klara det här utan att svimma eller dö. 

Hur ska jag kunna fly från det här? Så kommer jag på att jag inte kan det för jag tvingar mig själv hela tiden. Även om jag inte vill så gör jag det. Iaf såna här saker.

Jag hade kunnat välja att inte åka med till Emils familj, men jag tvingar mig själv för annars är jag mer konstig. Man kan ju inte vara ensam på julen. Enligt alla andra. Jag bryr mig inte särskilt om julen. Tycker mest att musiken är töntig och det känns så jobbigt och äta konstiga saker mer massa folk man träffar 2-3 gånger per år. 

Jag vet inte vad jag ska göra för att bli bättre. Jag tvingar mig själv, men det känns ändå lika jobbigt nästa gång för det här är ingenting jag kan träna på dagligen. Det är inte som att betala med kort. Detta måste jag träna på nån gång då och då, och då hinner jag känna hur jobbigt det kommer bli nästa gång.

Jag kommer inte känna mig lugn eller lättad förrän vi är på väg hem. Då kommer jag känna mig glad igen. Kanske några timmar, om jag har tur. Sen måste jag tänka på nyår. Hur ska jag bete mig då?

Det kommer hit 3 killar. Jag tycker inte om killar. De är värre än att vara med tjejer. De känns inte lika förstående. Vissa gör ju det, men långt ifrån alla. 

De säger att de förstår, men det gör ingen som inte vart med om det själva. Och det känns ändå som att det är värre än jag förklarar, för jag försöker få det att låta lättare än vad det är, men det är det inte. Det är så jävla svårt.

 

Det är inte bara hjärtklappningen, oron, magontet, huvudvärken, den spända kroppen, ångesten, förtvivlan, det är känslorna som är utöver det. Jag blir ju så ledsen. Jag kan bli ledsen när vi sitter där runt bordet och vi ska fika. Alla tar för sig, pratar, ler. Någon frågar om jag vill ha kaffe, jag känner att jag inte vill för då måste jag ta mjölk och socker, och då slösar jag på deras mat, och jag tar för mycket socker, och jag säger nej tack. Så säger personen: är du säker? Så nickar jag och jag blir så ledsen för jag inte ens kan dricka kaffe. Och personen frågar om jag är säker. Jag är inte säker. Jag är så jävla osäker jag kan bli.

Jag kommer aldrig bli som en vanlig människa som fungerar normalt. Jag är inte en sån människa som kan dölja, skämta, eller skratta bort det heller när allt blir så himla jobbigt.

Jag rodnar, jag kollar ner i marken, pillar på mina fingrar, min tröja, vad som helst. Och hela tiden ser jag människor som skämtar bort sin osäkerhet, men jag har ingen aning om hur man gör det. Då känner jag mig ännu mer malplacerad. 

 

Jag har inga vänner. Jag måste inse att jag aldrig kommer få det heller. Alla lämnar mig. Jag är så himla jobbig för jag är så blyg. Min storasyster har sagt till mig flera gånger när det är saker jag inte vågar göra: men försök, sluta vara så blyg, det är inte så farligt. För mig är det farligt. Jag kan inte sluta vara jag, jag kan inte sluta vara blyg. Hade jag kunnat så hade jag valt det för längesen. 

Jag är jag och jag kommer alltid vara sån här.

Jag har inga vänner och jag kommer aldrig få några heller.