depression feels like home, and happiness is just a place you visit.
Kategori: Allmänt, dåliga dagar
Tänk om jag kunde vara en normal människa.
En sån som har ett jobb och som tjänar sina egna pengar.
En sån som inte behöver leva på andra hela tiden.
Tänk att kunna våga saker.
Tänk att kunna gå ut utan att ständigt ha tankar som: "jag är för tjock för att ens få ha t-shirt på mig", "alla kollar på mig", "jag är så jävla ful och det tycker alla andra också", "le inte, då ser du ännu tjockare ut".
Det är bara vissa av mina tankar jag har. Spelar ingen roll vad jag ska göra ute. Även om jag bara ska till affären så tänker jag så. Jag tycker inte om när det är såhär varmt ute, då måste jag ha linne eller t-shirt, och då måste jag visa delar av mig kropp som jag hatar.
Mina armar är för tjocka, mina ben är för tjocka, jag har dubbelhaka, min röv är så jävla stor.
Jag hatar mig själv och jag hatar mig kropp.
Jag hatar hur jag ser ut. Och jag kan inte ens dölja det med smink eller hårfärg. Jag är ful och kommer alltid att vara det.
Nu har jag mått dåligt i två dagar. Ångest-dåligt.
Inte bara sådär ledsen som Emil kan ta bort med kramar och pussar. Det är mer än så. Allt känns meningslöst. Jag vill inte vara jag, jag vill vara fin. Smal. Ha råd att köpa saker till mig och Emil. Jag vill våga ha ett jobb.
Det började igår. Emil sa att han hade vunnit pengar för nån tävling han var med i för nåt år sedan. Jag vet att det är fel, men jag kände bara att det var så orättvist.
Han förtjänar det, det är inte så jag menar. Jag tycker bara att det känns jobbigt att han har pengar, sedan får han ännu mer pengar. Jag får inga alls. Jag kan inte få pengar för att Emil tjänar för mycket. Jag kan inte få från csn för nu läser jag för lite och det finns inget jag vill läsa mer. RESA ställdes in denna sommaren, (oväntat att det blev så när jag sökte) så jag kan inte ens få erfarenhet så jag kan söka omvårdnad. För man måste ha erfarenhet innan man kan få erfarenhet. Och man måste ha erfarenhet innan man går i skolan, men man kan inte få erfarenhet om man inte gått i skolan.
Jag kan inte fråga pappa. Han har aldrig råd. Säger han.
Jag har inte träffat Tina på två år. Jag har ingen aning om hur hon får pengar, men jag tänker inte fråga henne heller. Hon måste ju ha sprit.
Jag vill ha massa saker. Kläder som passar, som jag kan gömma min kropp bakom. Smink som sitter hela dagen, löshår, hårfärg, bokhylla, säng, ny lägenhet.
Och eftersom jag inte kan få jobb för att jag är så jävla feg, kommer jag aldrig kunna köpa saker jag vill ha för mina egna pengar.
Nu känns allt som vanligt iaf. Jag känner mig meningslös, fet, ful, äcklig, ivägen .. så ..
tillbaka till verkligheten.
Carro - en emo/scene bloggerska säger:
Bloggadress: http://quiethell.blogg.se/
Mycket gripande att läsa detta då jag verkligen förstår dig. Nu tänker du säkert "så fan heller att du gör, du vet ingenting för du har inte levt i mina skor" och ja.. så tänker jag också när folk säger att de förstår mig och min situation.
Jag känner mig ledsen, ensam, lämnad, deppig, för smal, för tjock, för ful, jag har för tunt hår, jag har för stora bröst för min kroppsbyggnad, jag kan inte bygga muskler, jag har feta lår, jag har stor näsa, jag har utpetande öron, jag har världens sämsta minne och jag är osmartast av alla... Jag gråter mig till sömns varje kväll, jag vill inte ta mina antidepressiva mediciner då de får mig att känna mig omänsklig. Jag vill inte ta mina sömntabletter, för jag vågar och vill inte sova. Jag har fula tänder så jag vill aldrig le eller skratta.
Min pojkvän Daniel brukar kunna muntra upp mig, men han har börjat bli helt off mot mig så jag känner mig ännu ensammare. Han får åka till Spanien med alla sina polare, polare som jag förresten inte har några jag kan vara med. Jag vill också åka till Spanien. Jag vill också ha pengar att handla massa spel och kläder för. Varför får Daniel allt jag vill ha? Han har en mamma och bror som älskar honom. Mina föräldrar skiter i mig och mina syskon hatar tanken att jag ens andas på denna jord. Allt känns hopplöst. En klump sitter fast i bröstet på mig, jag gråter och gråter, skriker och skriker men skiten lossnar inte. Jag känner mig bara ännu sorgligare och idiotisk... Kramisar Carro
amandha l (hopplös tjej här med) säger:
fina du..