psykotiskaoljud

Jag har tänkt väldigt mycket på döden. Hur det känns att dö. Om det är hemskt eller om det bara känns skönt. Helst vill jag somna in. Men jag vet inte om jag har så mycket val. Jag förtjänar inte att leva. Då förtjänar jag inget mänskligt sätt att dö på. Jag borde lida.

Jag har varit så dum i huvet. Jag förtjänar inte min pojkvän. Hur kunde jag göra såhär?
Ångesten knyter sig i magsäcken. Ångestmonstret sitter på min axel. Det är inga fina ord han säger. Jag borde dö. Jag borde lida. Få känna sådan enorm smärta. Nyper mig i fettet. Känner lite smärta. Jag ska inte äta mer. Tyna bort. Förtjänar inte mat. Förtjänar inte ens att ha tak över huvudet. Borde skära sönder mig. Förblöda.

Tina har rätt. Jag är värdelös, dålig. Folk är med mig för att vara snälla. Jag förstör alltid allting för alla. Jag splittrar familjer för att jag vill ha uppmärksamhet. Går och gnäller över ingenting. Tina hade inga problem. Det var jag.
Och när jag satt där på mitt golv med rakbladet i handen och blod på armarna, och Tina bara kollade på mig och gick .. Jag förstår nu att hon ville att jag skulle skära sönder mig. Hon ville se mig död så att jag inte kunde förstöra för alla andra mer. Mamma .. Varför lät du mig inte dö?
Jag vet vad svaret är nu.
Hon ville att jag skulle leva så att jag kunde lida ännu mer.